Om uppkomsten av allmänna skadeståndsprinciper – exemplet contra bonos mores som en dolusprincip i svensk rätt
Abstract
Att svensk liksom övrig skandinavisk förmögenhetsrätt ofta går att föra tillbaka till tysk rätt innebär inte att den nordiska förmögenhetsrätten skulle vara en blåkopia på tysk rätt. Även inom den nordiska rättsfamiljen finns stora skillnader såväl vad gäller allmänna rättsprinciper som mer speciella allmänna rättsregler.
Chikan- eller dolus tanken som kanske kommit till sitt bästa uttryck i den tyska civilkodifikationen BGB § 826 som utgår från en slags rättslig måttstock baserad på rådande samhällsmoral – bonos mores – som grund för skadestånd vid uppsåtliga handlingar. Man kan för svensk rätts del jämföra med 33 § avtalslagen som uttrycker något liknande, men blott för avtals ogiltighet. På samma sätt som ett avtal kan förklaras vara ogiltigt om ett åberopande på det samma skulle anses strida mot tro och heder föreskriver BGB § 826 att en gärning kan medföra skadestånd om den vidtagits uppsåtligen och i strid mot goda seder. Någon motsvarighet till denna skadeståndsbestämmelse finns inte uttryckt i den svenska skadeståndslagen och frågan har för svensk rätts del varit placerad i det skymningsmörker där flera allmänna principer om ren förmögenhetsskada länge har varit placerade. Om gärningen befunnits innefatta en brottslig gärning och om straffstadgandet dessutom bedömts vara ägnat att skydda mot skada hos tredje man har det ansetts vara okomplicerat att utdöma skadestånd men om beteendet varit kvalificerat otillbörligt har i avsaknad av en generell chikanregel rättsläget ofta varit oklart.
