Europakonventionen och den svenska skadeståndsrättens utveckling
Abstract
En av det svenska 1900-talets mest omstridda personer – Olof Palme – skall en gång ha betecknat den europeiska konventionen för mänskliga rättigheter som ”Gustaf Petréns lekstuga”. Petrén, en hög svensk förvaltningsdomare som var starkt engagerad i medborgarrättsfrågor vid en tidpunkt då inte sällan statsintresset av vissa ansågs viktigare än individintresset, hade varit med att lyfta fram Europakonventionen som en konkret och praktisk rättskälla.
Olof Palmes uttalande som av vissa mer ansågs karaktärisera upphovsmannen än domstolen och konventionen visar i vart fall att inställningen i Sverige länge präglades av tanken att det svenska samhället var organiserat så, att konventionen inte var något praktiskt problem. Förmodligen fokuserades därvid på konventionens skydd för de mänskliga rättigheterna varvid frågan om tortyr och andra liknande övergrepp aldrig hade stått på agendan som ett aktuellt samhällsproblem i vårt land. Trots detta synes det ha rått visst tvivelsmål om konventionen inte kunde medföra problem ur ett svenskt perspektiv.
Inte minst kom ideologiska företrädare för starkt naturrättsligt präglade rättighetstankar att tidigt använda konventionen och då särskilt skyddet för ”civila rättigheter” enligt artikel sex som språngbräda mot statliga ambitioner. Det var säkerligen detta som Olof Palme hade i åtanke när han irriterades över regeringsrådet Petréns åberopande av Europakonventionen. Palmes uttalande är emellertid intressant även ur den synvinkeln att han ställer Europadomstolen och inte konventionens betydelse som svensk rättskälla i förgrunden för sina besvärjelser.
