Från prejudikatinstans till lagstiftare? Högsta domstolens ökade aktivism
Abstract
Det kan knappast ha kommit som en överraskning för hovrättspresidenten Fredrik Wersäll att hans artikel i Svensk juristtidning skulle komma att dra igång en betydande debatt kring frågan om prejudikatinstansens s.k. rättsliga aktivism. Att en underrättsdomare, som redan genom sitt ämbete har att räkna med att i princip varje s.k. presidentmål kan komma att omprövas i Högsta domstolen, finner att domstolen numera givit sig in på ”en påfallande offensiv rättstillämpning” kanske inte är ägnat att förvåna.
Mer anmärkningsvärt är emellertid det mer principiella anslaget att se den normbildning som äger rum genom rättspraxis som närmast en konkurrent till lagstiftarens normbildning. Det anförs att domstolen skulle ”andas ett större självförtroende” och som dessutom medför att domarna är ”lite långaemellanåt” samt att särskilda tilläggen ”inte alltid [är] sådana att de tillför oss underinstanser så mycket av värde”. Yttre faktorer som europarätten och inte minst Europakonventionen har bidragit till att riksdagens handlingsutrymme minskat medan normkonflikter blivit vanligare. Dessa måste domstolarna lösa, varigenom ”domstolarnas makt… [har] ökat på den politiska maktens bekostnad.”