Principen jura novit curia – särskilt i skiljeförfaranden

Författare

  • Jan Kleineman Författare

Abstract

I dispositiva tvistemål gäller den grundläggande processprincip som uttalats i 17 kap. 3 § 2 p. rättegångsbalken, nämligen att de inte får grundas på andra omständigheter än sådana som part åberopat till grund för sin talan. Att denna princip gäller i skiljetvister är självklart, liksom att få principer bevakas så noga som just den av såväl parter som skiljemän. Framförallt de senare är alltid på sin vakt i denna fråga eftersom nämnden inte vill utsätta sig för risken av klander och därmed öppna den enda reella möjligheten att angripa skiljedomen.
Ekelöf uttalade för sin del att ”den gamla sentensen iura novit curia (domstolen känner lagen) fortfarande är gällande rätt”.1 Han uttolkar den så, att det ”står domstolen fritt att subsumera åberopade rättsfakta under en rättsregel, som ingen av parterna velat åberopa”. I sin framställning av bevisning2 återkommer Ekelöf i samband med frågan om utredningen av rättsfrågan till relationen mellan ”sakfrågan” och ”rättsfrågan”. Här konstateras att gällande rätt är så beskaffad att domstolen skall ”i alla slags mål” tillämpa ”lagen” ex officio ”på åberopade rättsfakta”. Principen eller metoden skall tillämpas – konstaterar Ekelöf vidare – ”även om ingen av parterna säger sig vilja åberopa stadgandet i fråga”. Vidare är rätten ”obunden av en överenskommelse mellan parterna om att en viss regel ej skall tillämpas eller att denna skall tillämpas på visst sätt.”

Nedladdningar

Publicerad

2010-03-29

Nummer

Sektion

Stockholm Centre for Commercial Law Årsbok II

Mest lästa artiklar av samma författare

1 2 3 > >>