Grov oaktsamhet som privaträttsligt principproblem
Abstract
Inom ramen för sitt omfattande författarskap har Lars Heuman ofta kommit in på privaträttens många principproblem. Stor uppmärksamhet fick på sin tid en monografi i det mindre formatet kring frågan om »Advokatens rättsutredningar». En ingående studie men av vissa praktiker uppfattad som uttryck för en sträng inställning till advokatansvaret med en processrättsexperts vinkel på förpliktelser och ansvar. Lars Heuman ställer där skadeståndsansvar baserat på culpanormen i relation till disciplinansvarets särdrag. Av stort intresse är genomgången av det s.k. metodansvarets karaktär och då närmast beskrivet som advokatens skyldigheter i en rad olika hänseenden, samt även frågan om möjligheterna att friskriva sig och ansvarets relation till försäkringsspörsmål. På många sätt utgör Lars Heumans arbete ett ovanligt inträngande försök att fånga culpanormens verkliga karaktär, om blott på ett särskilt område, nämligen vad gäller advokaters rättsutredningar.
Medan culpanormen således tilldrar sig betydande intresse på såväl processrättens, straffrättens som privaträttens område, har inte samma uppmärksamhet givits frågan om relevanskriterierna för grov oaktsamhet. Medan culpanormen – dock utan någon legal definition – slagits fast som skadeståndsrättens portalprincip i 2 kap. 1 § skadeståndslagen, saknas ofta generella riktlinjer för bedömningen av vad som utgör grov oaktsamhet. Eftersom det skadeståndsrättsliga ansvarets normala utgångspunkt är förevaro av oaktsamhet, eller som det ibland betecknas när det jämförs med den grova varianten, »normal oaktsamhet» kunde man möjligen tro att frågan om vad som utgör grov vårdslöshet skulle ha en underordnad betydelse.
