Jura novit curia och advokaternas oro för överraskande rättstillämpning

Abstract

Ibland får man ta sig friheten att publicera något som ligger en bit bort från den huvudväg där man bedrivit sin huvudsakliga verksamhet. Jag har alltid intresserat mig för samspelet mellan de processuella reglerna och den materiella förmögenhetsrättens regler eftersom en förutsättning för en god tillämpning av de senare förutsätter en god tillämpning även av de förra.
För några år sedan publicerade jag således en artikel om principen jura novit curia. Det var vid en tidpunkt då intresset för detta ämne inte var lika stort som det förefaller vara numera. Medan det tidigare synes ha rönt stor samstämmighet kring frågan om allmän domstols rätt att på åberopade och styrkta rättsfakta tillämpa den rättsregel som man funnit relevant, har numera allt oftare hävdats principen om skyldighet för domstolarna att först kommunicera den frågan med parternas ombud och således möjliggöra för dem att ifrågasätta vad som eljest skulle kunna utgöra en överraskande rättstillämpning. Det tycks också som om detta påpekade skulle befinna sig i något slags motsatsförhållande till jura novit curia eller att tillämpningen av denna princip alltid förutsätter en så omfattande kommunikation medparterna att den rättsregel som domstolen haft i åtanken alltid skulle kunna ”motbevisas” av den tappande parten bara den fick möjlighet därtill.