Tredje mans skadeståndsrättsliga räddningsplikt – straffrätt och skadeståndsrätt är emellertid alls icke två sidor av samma mynt

Abstract

Hur nära står egentligen de två rättsliga disciplinerna straffrätt och skadeståndsrätt varandra ur ett samtida perspektiv? Man möter inte sällan den ståndpunkten att från ett nordiskt perspektiv en gemensam utgångspunkt i den germanska rättens botsystem skulle binda samman de två disciplinerna. Visst finns där likheter som t.ex. uppdelningen i subjektiva och objektiva rekvisit liksom tanken om att båda disciplinerna skall anses ha en allmänt preventiv inverkan på människors beteende genom att avskräcka från åsidosättande av regelsystemen.
Personligen menar jag emellertid att straffrätten har en betydligt mer handlingsdirigerande funktion och effekt än skadeståndsrätten eftersom skadeståndsrätten är i visst hänseende ett amoraliskt regelsystem där övervältrandet av en förlust från den skadelidande till skadevållaren står i centrum och inte upprätthållande av övergripande etiska värderingar. Det är den reparativa funktionen som utgör skadeståndsrättens huvudfunktion och denna får inte brukas för andra om än så behjärtansvärda ändamål. Skadeståndsrätten iakttager inte någon legalitetsgrundsats eftersom det oftast finns en presumtion mot att skadan skall slutligen drabba den skadelidande utan skall övervältras på skadevållaren.