Strikt ansvar vid interimistiska beslut om förbud och frågan om den skadelidandes skyldighet att vidta skadebegränsningsåtgärder – särskilt vid immaterialrättstvister

Abstract

Skadeståndsrättens regler kan uppträda på många olika ställen i rättsordningen och liksom det straffrättsliga regelverket innefattar lagstiftarens eller prejudikatinstansens beslut att t.ex. införa vidgat skydd med stöd av culparegeln ett ställningstagande för att effektivisera regelefterlevnaden. Att Högsta domstolen under senare år ibland vidgat culparegelns tillämpningsområde vid t.ex. ren förmögenhetsskada är blott ett bland flera exempel på sådan ansvarsexpansionism. Mera sällan tillåter sig HD eller för den delen lagstiftaren att införa strikt skadeståndsansvar eftersom ett sådant ansvar ofta upplevs som extremt strängt och svårt att skydda sig mot genom t.ex. försäkringslösningar.
För att effektivisera det processrättsliga regelverket tillgriper ibland lagstiftaren skadeståndsrätten som metod för att hantera spelreglerna mellan parterna i t.ex. civilprocessen. Bestämmelsen i RB 35:5 får väl antas vara en sådan regel som avser att motverka rättsförluster på grund av bevisrättens formella krav.
En regel av helt annat slag återfinns i utsökningsbalkens 3 kap. 22 § som i nu relevant hänseende har följande föreskrifter: 
”Upphävs en exekutionstitel, skall sökt verkställighet omedelbart inställas."
samt 
”Sökanden är även skyldig att ersätta skada som svaranden har lidit genom verkställigheten.”