Condictio indebiti – från skyddsregel för betalaren till skyddsregel för mottagaren på tre decennier
Abstract
Artikeln handlar om huruvida den svenska condictio indebiti-läran har omvandlats från en hanteringsordning för betalningar som skett av misstag till en hanteringsordning för överföringar utan rättsgrund. Den handlar om vad det i så fall betyder; om lärans förhållande till det avtalsrättsliga regelverket, principer om laga fång och två olika tillitsgrundsatser. Den handlar om huruvida läran om condictio indebiti är ett skydd för betalaren eller mottagaren. Framför allt handlar den om utvecklingen i praxis under de senaste 30 åren, och om betydelser och funktioner av ord.
Beskrivningar av läran om condictio indebiti som förekommer i svensk doktrin går oftast ut på att lärans tillämpningsområde avser betalningar som skett av misstag, framför allt – men inte nödvändigtvis uteslutande – i form av betalarens villfarelse om en skulds existens eller storlek. Vidare brukar anges att återbetalningsskyldighet är huvudregeln, men att undantag kan föreligga om mottagaren i befogad god tro har tagit emot och inrättat sig efter betalningen eller om betalningen varit en disposition. Den etablerade beskrivningen ger intrycket att en villfarelse eller något annat relevant misstag hos betalaren utgör ett rekvisit som måste vara uppfyllt för att huvudregeln om återkravsrätt ska aktualiseras. Annars får mottagaren behålla pengarna.
