Emissionsgarantiers bindande verkan och interventionsbetalarens ställning

Abstract

Är ett avtal om att framdeles teckna aktier bindande, trots att avtalet i princip inte kan uppfylla de legala formkraven för aktieteckning? Och kan den som har en avtalad förpliktelse tvingas utföra prestationen till en tredje man, enbart därför att tredje mannen själv valt att infria förpliktelsen?
Dessa två frågor är i materiellt hänseende inte särskilt närbesläktade. Men gemensamt för dem båda är att den grundläggande principen om avtalsfrihet kan åberopas som ett led i besvarandet, dock med motsatta svar som resultat. Beträffande den första frågan talar principen för att ett legalt formkrav inte bör hindra parterna från att ingå bindande avtal om en framtida prestation. Beträffande den andra, innebär avtalsfriheten att ingen ska tvingas prestera till någon som man inte valt att ingå avtal med. Frågorna har dessutom det gemensamt att de i rättspraxis fram till nyligen tycks ha besvarats nekande, och att man i doktrinen inte varit helt överens om att svaren varit riktiga.
Nu har de två frågorna prövats av Högsta domstolen (HD) i en och samma dom, NJA 2016 s. 107, den s.k. emissionsgarantidomen. Ett avgörande som i övrigt är sprängfyllt av mer eller mindre centrala förmögenhetsrättsligafrågor, och som sannolikt kommer att vara föremål för diskussion många år framöver. Även om artikelutrymmet inte medger en ingående analys av samtliga domens frågor, försöker jag här göra en så vidsträckt behandling som formatet tillåter.