Begreppet ”samma skada” och varför en revisor inte bör kunna övervältra sitt oaktsamhetsansvar på bolagets styrelse
Abstract
Ett flertal statliga utredningar har under de senaste åren diskuterat frågan om behovet att begränsa revisorernas potentiellt obegränsade skadeståndsansvar enligt ABL. Det internationellt sedan länge mycket omdiskuterade revisorsansvaret kom tämligen sent upp som en fråga i svensk rätt. Visserligen hade revisorer under ett antal år utsatts för en hel del mycket vidlyftiga tvister med alltmer stigande belopp men hade i de flesta av dessa fall undgått att åläggas ansvar.
Men med den aldrig överprövade hovrättsdomen, den s.k. Prosolviadomen där hovrätten för Västra Sverige inklusive åratals ackumulerad ränta kom att döma ut närmare 2 miljarder SEK i skadestånd, verkade det som om det spred sig en närmast håglös stämning i revisorskretsar eftersom det saknades försäkringsskydd som ens var i närheten av det utdöma beloppet. Trots att den s.k. BDO-domen – NJA 2014 s. 272 – som rörde frågor om revisorers ansvar mot tredje man formellt inte alls berörde frågan om förhållandet mellan styrelsens eget ansvar och revisorns ansvar p.g.a. av underlåtenhet att påpeka brister i bolagets hantering av sådana frågor kom utgången i det målet att bidra till en minskad irritation bland revisorer och revisorsorganisationer. Det intressanta är emellertid att trots stora olikheter i skadesituation och ansvarsförutsättningar, kom den olyckliga Prosolvia-domen att direkt inverka på domskälen i BDO-domen och dessutom slog HD fast att det fanns betydande begränsningar i ansvarets omfattning utifrån tillämpningen av det s.k. floodgateargumentet som här fick sitt slutliga genomslag i svensk rätt.
