Utomkontraktuellt ansvar med ytterligare kontraktsrättsliga begränsningar

Abstract

Ett speciellt förhållande vid prejudikatbildningen är att Högsta domstolen visserligen kan bestämma hur ett prejudikat skall se ut, men sällan vilka prejudikatfrågor som kommer att erbjudas domstolen. För det fordras parter som är hågade att försöka föra upp nya frågor i anslutning till just avgjorda rättsfrågor. Det är därför ofta svårt för domstolen att lämna annat än rent fragmentariska ledtrådar. Det medför att rättsutvecklingen ofta sker genom oväntade om än tydligt iakttagbara ”hopp” eftersom det kan dröja länge innan nästa steg tas.
Frågan om möjligheterna att föra utomobligatorisk talan när flera parter befinner sig i kontraktskedjor har länge intresserat lagstiftare, rättsvetenskap och det praktiska rättslivet. Trots att det numera finns åtskilliga konsumentskyddslagar som tillåter sådana utomobligatoriska anspråk där konsumenter kan rikta sin talan mot producenter och importörer1 förelåg länge osäkerhet om vilka allmänna principer som kunde antas gälla på detta område. Särskilt om parterna befann sig i utvecklade kontraktskedjor med allmänt accepterade ansvarsbegränsningar framstod möjligheten att föra en utomobligatorisk talan avseende person- och sakskada mot ett bakomliggande (eller framförliggande) led som en möjlighet att kringgå allmänt accepterade ansvarsbegränsningar och därmed en möjlighet att rubba den riskfördelning som parterna önskat åstadkomma.