Traditioner är till för att brytas – så även traditionsprincipen

Abstract

Svensk förmögenhetsrätt är i hög grad beroende av rättspraxis för sin utveckling och anpassning till nya förhållanden. Lagstiftaren har under mycket lång tid hållit en låg profil och avhållit sig från stora kodifierande lagstiftningsprojekt. Ända sedan de icke fullföljda försöken att uppdatera Handelsbalken under mitten och senare delen av 1800-talet har rättsutvecklingen främst skett i domstolarna, med enskilda viktiga insatser från lagstiftaren såsom avtalslagen, köplagarna och skuldebrevslagen. Detta är kanske inte så märkligt inom sådana områden som allmän avtalsrätt, kontraktsrätt och krediträtt där den grundläggande principen om avtalsfrihet medför att det ändå primärt är en enskild partsfråga hur rättsförhållandena skall gestalta sig. Konsumentskyddslagstiftningen har dock här inneburit både en utveckling och uppgradering av rätten. Mera förvånande kan det tyckas att rättspraxis i så hög grad fått stå för utvecklingen inom sakrättens område. Sakrättens tillämpningsområde kännetecknas av grundläggande, tydliga intressemotsättningar mellan enskilda parter som inte kan regleras avtalsvis som huvudregel. Sakrättens regler har en tydlig förlustfördelningsfunktion – vem skall bli stående med förlusten då konkurrens uppstår om begränsade förmögenhetstillgångar – vilket innebär att tvisteläget är tydligt och behovet av klara, fasta regler stort. Icke desto mindre är svensk sakrätt lika med dess ledande prejudikat till helt övervägande del, åtminstone när det gäller lösegendomsrätten. När det gäller panträtt i lös egendom är det 10 kap. Handelsbalken från 1734 och skuldebrevslagen från 1936 som utgör stommen som praxis bygger på, även om panträtt i fartyg och luftfartyg samt kontoförda finansiella instrument har nyare reglering i form av särskild lagstiftning, liksom även fastighetspanträtten. Däremot saknas som sagt en mera sammanhållen och principiell syn på sakrätt och panträtt från lagstiftarens utgångspunkt.