Fri förfoganderätt över lös egendom
Abstract
Uttrycket fri förfoganderätt förknippar nog de flesta med arvs- och testamentsrätten, som en beteckning på den dispositionsrätt en arvtagande maka/make har enligt 3 kap. ÄB eller testamentstagare har då det förordnats om vart viss egendom faller efter förste testamentstagares bortgång.1 Men uttrycket syftar också på ett ganska speciellt förhållande inom förmögenhetsrätten, nämligen en rätt för en innehavare av egendom att disponera för egen räkning över denna egendom trots att den ägs av någon annan person. Och denna fria förfoganderätt till trots skall ägaren bibehålla sin äganderätt, åtminstone fram till det att innehavaren faktiskt disponerar över egendomen. Dessa till synes ganska säregna förutsättningar hindrar inte att denna form av fri förfoganderätt skulle kunna utgör en grundläggande princip med generell tillämplighet, i vart fall enligt Högsta Domstolen (HD) i ett våren 2009 avgjort fall angående separationsrätt i konkurs, NJA 2009 s. 79. Domen ger anledning till att något fundera över hur denna grundläggande princip tar sig ut i olika sammanhang och i förhållande till olika slags egendom, särskilt finansiella instrument eftersom det är på finansmarknaden dessa förfoganden främst är aktuella. Nedan presenteras först rättsfallet varefter de avtalstyper och egendomsslag där principen spelar roll diskuteras, därefter görs ett försök till en något mera preciserad formulering av principen ifråga.
