Redovisningsskyldighet i senare rättspraxis. En skyldighet med komplikationer

Abstract

I sin avhandling från 1976, Förskingring, påvisar Suzanne Wennberg vilken osäkerhet som kringgärdar begreppet redovisningsplikt, både civilrättsligt och straffrättsligt, och vilka problem detta för med sig ur straffrättslig synpunkt då det gäller förskingringsbrottet. Sedan avhandlingen lades fram har 32 år förflutit men frågan är om någon större klarhet har åstadkommits i rättstillämpningen kring redovisningsplikten under denna tid. Den civilrättsliga osäkerheten består till stor del i svårigheterna i att ringa in och precisera de fall då redovisningsskyldighet föreligger samt vilken verkan den har sakrättsligt sett. Den straffrättsliga osäkerheten är i mycket en effekt av att civil redovisningsskyldighet utgör ett rekvisit i straffstadgandet om förskingring i 10 kap. 1 § BrB. Det finns ett beroendeförhållande mellan rättsområdena som i sig kan vålla bekymmer. Civilrättsliga bedömningar är ofta baserade på ”mjukare data” än straffrättsliga. Det kan vara besvärligt och ovant att föra in sådana överväganden i den straffprocessuella miljön.
Som en liten hyllning till Suzanne vill jag återkoppla till frågan om civilrättslig redovisningsskyldighet och straffrätten genom en kort exposé över rättsutvecklingen i rättspraxis på den civilrättsliga sidan sedan mitten av 1970-talet vad gäller situationer där redovisningsskyldighet ansetts föreligga. 1 Jag vill också något diskutera ett speciellt fall, nämligen förhållandet mellan brottsligt åtkomna penningmedel och redovisningsskyldighet. Först dock några ord om lagen (1944:181) om redovisningsmedel (RVL).