Betalning – En rättsfigur med många drag

Abstract

I rättspraxis från Högsta domstolen från de senaste 30-talet åren finns flera fall som berör problem i samband med betalning, problem som sammanhänger med förhållandet att en betalningsförmedlare (en bank eller motsvarande) varit inblandad och att därigenom frågor uppstått angående tider för verkställighet av betalning, misstag och återkrav med mera. Kännetecknande för sådan betalning är att den är indirekt i den meningen att ett eller flera mellanled hanterar betalningen för betalarens och betalningsmottagarens räkning. Motpolen är härvid den direkta betalningen i form av kontantbetalning, där betalaren överlämnar sedlar och mynt till betalningsmottagaren. Detta är en faktisk handling (realhandling om man så vill) men väl även en rättshandling, som dock inte väcker samma frågor som den indirekta betalningsakten.
Ett tämligen nytt rättsfall som berör betalningsförmedlingen som sådan är en dom från HD från april 2009, NJA 2009 s. 182, angående återkrav mot bank på grund av misstagsbetalning, se strax nedan. Så snart en betalning sker på annat sätt än genom kontantbetalning blir betalaren beroende av att vald metod för betalningsförmedlingen fungerar. Sverige har ännu ingen lagstiftning med direkt sikte på dessa frågor men arbete har pågått på grund av att EU:s betaltjänstdirektiv egentligen skulle ha varit implementerat i medlemsstaternas lagstiftning redan den 1 november 2009. Direktivet är ett fullharmoniseringsdirektiv, art. 86. Det kan därmed vara av visst intresse att något titta på svensk rättspraxis på området och då särskilt den fråga som stod i centrum i det senaste fallet, nämligen tidpunkten för definitiv betalning.