Förhållandet mellan rådgivarens medvållandeansvar mot ett bolag vars styrelse samtidigt gjort sig skyldig till allvarlig ekonomisk brottslighet riktat mot själva bolaget

Abstract

Förekomsten av vad som kan betecknas som parallella och konkurrerande ansvarsregler på skadeståndsrättens område är något som ofta återspeglar sig i det praktiska rättslivets yrkanden och grunder. Att ett givet antal rättsfakta förses med en rad olika rättsliga argument i förhoppning om att något av dessa leder till skadeståndsansvar medför att man åberopar en rad rättsprinciper med tanken att i vart fall någon av dessa grunder – till skillnad från övriga – skall leda till framgång.
Det är i grunden en märklig tanke att vissa rättsregler applicerade på givna rättsfakta skulle leda till ett ”bättre” resultat än andra. Jag hade för några år sedan ett unikt tillfälle att pröva dessa tankegångar på ett aktiebolagsrättsligt skadeståndsfall som ställde olika jämförbara principer mot varandra och där resultatet direkt kunde jämföras. Det rörde sig om en lika besvärlig som ofta förekommande skadesituation nämligen om en rådgivare till ett bolag där det senare blev utsatt för allvarliga brott av vissa styrelseledamöter. Rådgivarens misstag var obetydliga i förhållande till vad styrelseledamöterna hade gjort sig skyldiga till och en särskild etisk nämnd uttalade att rådgivaren i strid mot gällande etiska regler ”kommit att företräda parter med motstående intressen på ett sätt som är oförenligt med kravet att [X] ska obundet kunna hävda klientens intressen”.