Det allmännas ansvar för oaktsam felaktig information
– reflektioner kring en lagreform
Abstract
Nog känns det som om Bertil Bengtsson i sin egenskap av den svenska skadeståndsrättens nestor alltid varnat för en vidlyftig tillväxt av ansvarsgrunderna för skadeståndsansvar. Att en sådan tillväxt skett både vad avser vilka slags skador som ersätts och de skadesituationer i vilka den skadelidande är ersättningsberättigad framstår som något i det närmaste okontroversiellt.
Tillkomsten av reglerna om det allmännas ansvar visar på den kluvenhet som präglat den alltjämt pågående rättsutvecklingen. Man kan skönja å den ena sidan en vilja till generositet mot allmänheten när staten eller en kommun gjort sig skyldig till försummelse och å den andra sidan en rädsla för att regelverket kan upplevas som alltför generöst och kan utgöra en risk för betydande kostnader för det allmänna. Det var säkert för tiden generöst när man 1972 introducerade principen om ”fel eller försummelse vid myndighetsutövning” som ansvarsgrund genom 3 kap. 2 § skadeståndslagen (3:2 SkL) och därmed avgränsade det nya ansvaret mot andra former av faktisk myndighetsverksamhet, där ju dessutom i många fall ansvar kunde inträda på kontraktuell eller kontraktsliknande grund. Att det dessutom kan ha varit den något säregna inställningen rent generellt till ansvaret för ren förmögenhetsskada som här medförde en i vissa hänseenden mer långtgående reglering än man ursprungligen hade tänkt sig kan nog inte heller uteslutas.
