Skatteförfarandelagen – 71 kapitel och alltjämt något som saknas?

– några problematiserande reflektioner från ett rättssäkerhetsperspektiv

Abstract

Den 1 januari 2012 trädde en ny lagstiftning i kraft, Skatteförfarandelagen (2011:1244), SFL. SFL ersätter de tre stora lagarna på skatteförfarandeområdet, dvs. taxeringslagen, lagen om självdeklarationer och kontrolluppgifter och skattebetalningslagen. Dessutom ersätter SFL flera kompletterande lagar, exempelvis betalningssäkringslagen, tvångsåtgärdslagen och lagen om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt. Även bestämmelserna om kassaregister, personalliggare och kontroll av torg- och marknadshandel har tagits in i lagen.
Syftet med att samla bestämmelserna om skatteförfarandet för direkt och indirekt beskattning i en enda lag är att skapa ett tydligare och mer lättillämpat regelverk och att minska den administrativa bördan för företag, enskilda och Skatteverket. Samtidigt ska lagen bidra till en effektivisering av Skatteverkes administration och säkerställa en effektiv kontroll. Dubbelregleringar har försvunnit, t.ex. har sex förbud mot att förena ett föreläggande med vite ersatts med ett sådant förbud,1 och onödiga begrepp har tagits bort. Obefogade skillnader i sak mellan bestämmelser i samma ämne har också försvunnit.
SFL omfattar 71 kapitel. Lagstiftningen är i huvudsak disponerad i en ordning som kronologiskt följer handläggningen av ett skatteärende. I SFL används ett modernare språk och delvis en ny terminologi. Termen taxerings-beslut har t.ex. ersatts av uttrycket beslut om slutlig skatt, och uttrycket självdeklaration betecknas numera inkomstdeklaration. Den ändrade terminologin har lett till flera följdändringar i bl.a. inkomstskattelagen (1999:1229), IL. Exempelvis har i 1 kap. 5 § IL uttrycket ”den taxerade förvärvsinkomsten” ersatts med ”den fastställda förvärvsinkomsten”.