Frågan om graden av oaktsamhet som relevanskriterium vid jämkning av ansvarsbegränsningar

Abstract

Länge levde jag i föreställningen att svensk avtalsrätt, såväl inom den kommersiella avtalsrätten som i konsumentrelationer byggde på en enkel men klar huvudprincip nämligen att ansvarsbegränsningar inte skulle tillämpas om kontraktsparten hade gjort sig skyldig till grov oaktsamhet. Tanken synes då ha varit att den som gjort sig skyldig till sådan vårdslöshet skulle inte kunna befria sig från ansvaret genom att begränsa sitt ansvar genom ansvarsfriskrivningar. Om det rörde sig om kommersiella aktörer, närmast då s.k. professionsutövare, hade de en skyldighet att skydda sina kunder genom ansvarsförsäkringar.