Soft law-reglering av försäkringsrätten

Abstract

Om försäkringsbranschen lär någon ha sagt att det inte finns någon annan bransch som har ”så många köpare som inte har någon aning om vad de köper och så många säljare som inte har någon aning om vad de säljer”. Konceptet försäkring är inte lätt att ta till sig och försäkring kan belysas ur många olika perspektiv. Rättsligt kan försäkring definieras som ett avtal, eller en kontraktstyp. Få kontraktstyper är så detaljreglerade som försäkringskontraktet. Bakom försäkringsavtalslagen finns en lång lagstiftningstradition i form av 1927 års FAL och 1980 års konsumentförsäkringslag. Till lagarna hör utförliga förarbeten. Försäkringsfrågor är ofta föremål för domstolsprövning och ämnet försäkringsrätt har också behandlats i stor utsträckning i doktrinen. Den ena parten i avtalet, försäkringsbolaget, är föremål för omfattande näringsrättslig reglering sedan 1903. För en jurist borde det alltså finnas möjligheter att utifrån de traditionella rättskällorna skapa sig en hygglig uppfattning om kontraktstypen försäkring.
Den som vill lösa försäkringsrättsliga problem kan emellertid inte nöja sig med att beakta de traditionella rättskällorna. På försäkringsrättens område finns en omfattande utomrättslig normgivning av olika karaktär och auktoritet. Dessa normer skapas utanför den traditionella rättsbildningen av t.ex. myndigheter, branschorganisationer och olika nämnder. Dessa normer uppfattas i högre eller lägre grad som bindande av aktörerna som också efterlever normerna. Den som önskar bilda sig en mer komplett bild av ”gällande rätt” på försäkringsområdet, oavsett om det är fråga om en försäkringsavtalsskrivare, skadereglerare, ombud, lagstiftare, domare eller akademiker, har att beakta även denna utomrättsliga normbildning, denna soft law.