Moraliska risker vid ansvarsförsäkring

– En probleminventering

Abstract

Försäkringsväsendet bygger på en solidaritetstanke. Försäkring innebär att den enskilde är en del av ett kollektiv som bär förlusterna, som pulvriseras mellan flera. Att teckna en försäkring kan i sig betraktas som en moralisk handling – en vilja att bidra till det kollektiva och tagande av ett kollektivt ansvar. Att teckna försäkring är att hjälpa andra, att fördela tillgångar mer rättvist och skapa jämlikhet. Varje försäkringstagare ska betala premie för rätt risk och ha rätt till ersättning under samma förutsättningar. Lika fall ska behandlas lika. Försäkring bygger också på en lojalitetstanke. Den som innehar kunskaper om det som försäkrat är den försäkrade själv. Det är också den försäkrade som har kunskaper om det händelseförlopp som utgör försäkringsfall. Försäkringsgivaren är tvungen att lita på att den försäkrade och den försäkrade handlar lojalt vid tecknande av försäkring och vid utredning av försäkringsfall. Försäkring bygger vidare på tanken att den i sig inte förändrar risken för att skada ska inträffa. Försäkring kan endast fördela kostnaden för inträffad skada.
Dessa grundläggande tankar med försäkring fungerar dock inte alltid i praktiken.Forskning av främst ekonomer visar att förekomsten av försäkring kan förändra risken för att en skada ska inträffa. Försäkringstagare kan på ett illojalt sätt nyttja försäkringssystemet för att nå personliga fördelar. Individen kan göra sig skyldig till ett beteende som är girigt, själviskt och som medför en personlig vinning på andras bekostnad. Beteendet aktualiseras på flera plan – individen tillskansar sig ett försäkringsskydd till en lägre premie än andra försäkringstagare och kräver försäkringsersättning denne enligt villkoren inte har rätt till. Sanningar justeras och historier tillrättsläggs så att individen, personligen, ska få ut mesta möjliga ersättning. Det individuella intresset, den personliga vinningen, går före det kollektiva intresset, solidariteten.