Hur slår villkor om anmälan av ersättningsanspråk mot den skadelidandes direktkravsrätt vid ansvarsförsäkring?

Abstract

Enligt 9 kap. 7 § försäkringsavtalslagen (2005:104) (FAL) har den skadelidande en direktkravsrätt vid obligatorisk ansvarsförsäkring, vid den försäkrades konkurs eller om rekonstruktionsplan enligt lagen om företagsrekonstruktion fastställts, om den försäkrade är en upplöst juridisk person samt i fall som följer av 4 kap. 9 § FAL, förutsatt att ersättning inte kan utges av den försäkrade. 
Direktkravsrätt vid ansvarsförsäkring har reglerats i lag i snart 100 år. När direktkravsrätten vid ansvarsförsäkring lagstadgades i 1927 års försäkringsavtalslag (1927:77) (GFAL) var detta en nyhet på så vis att den skadelidande fick en rätt att vid den försäkrades konkurs få rätten till försäkringsersättning överlåten på sig. Så småningom klargjordes i svensk rätt att en frivillig överlåtelse av även en latent fordran på ersättning kunde godtas. Ett krav på formell överlåtelse för en direktkravsrätt, dvs. att lagstiftaren uppställde en överlåtelse som villkor, upphörde vid införandet av den numera gällande FAL. Direktkravsrätten enligt FAL bygger, till skillnad från direktkravsrätten enligt GFAL alltså inte på en formell överlåtelse, utan direktkravsrätten uppstår utan en sådan rättshandling. Konstruktionen väcker frågan hur man ska bedöma direktkravsrättens närmare innehåll.