Bör ansvarsregeln avseende ren förmögenhetsskada i SkL tas bort?

Abstract

Allt kändes nytt och fräscht höstterminen 1972 när jag påbörjade mina juridikstudier. Att påföljande höst få läsa Jan Hellners nyutgivna lärobok i skadeståndsrätt som hade ersatt Karlgrens framställningar i ämnet var ett betydande lyft. Hellners framställningssätt lyfte fram den nya skadeståndslagen på ett spännande sätt även om en stor tilläggsreform avseende personskador skulle följa blott tre år senare. Skadeståndslagen framstod som en elegant lagstiftningsprodukt som inte gjorde något försök att reglera alla de teoretiskt komplicerade frågor som skadeståndsrätten inrymmer.
Det rörde sig om en ramlag som enligt uttryckliga förarbetsuttalanden i propositionen inte fick läggas till grund för motsatsslut. För övrigt måste Hellner ha haft stor nytta av de omfattande lagförarbetena där särskilt propositionen 1972:5 framstår som ett utmärkt komplement till de allmänna rättsgrundsatser – nya såväl som gamla – som uttrycks i lagtexten. Vad som från början måste ha varit tänkt som ett antal begränsade specialreformer avseende principalansvar, begränsat arbetstagaransvar, barns skadeståndsansvar m.m. kom att utformas som en generell skadeståndslag. En absolut nyhet i lagen var tillkomsten såväl av en legal definition av begreppet ren förmögenhetsskada som en därtill knuten ansvarsregel.