Robotrådgivning – finns det?

Abstract

Professionell rådgivningsverksamhet är i sig ingen ny verksamhet utan revisorer, advokater och konsulter av olika slag har mycket länge tillhandahållit information till »klienter« och medan vissa av dem gjort detta mot mer än hyggliga arvoden, har vissa ansetts tvungna att infoga kostnaderna för rådet vid tillhandahållandet av finansiella tjänster där förmedlingsarvodet förväntas inkludera rådgivningskostnaden. Av rent konsumentpolitiska skäl fann en svensk regering att avseende just finansiella rådgivare det framstod som nödvändigt att kodifiera deras plikter och deras ansvar. I vissa hänseenden har detta inneburit en lagreglering av generella principer om professionellt rådgivaransvar och i andra delar tämligen speciella föreskrifter.
Oavsett om fråga är om robotrådgivning eller annan form av informationsförmedling utgör den aktuella lagstiftningen grunden för hur ett finansiellt institut har att agera i sin relation med såväl faktiska kunder som presumtiva kunder. Den tar sikte på rådgivning gentemot konsumenter och är då tvingande och »omfattar placering av konsumentens tillgångar i finansiella instrument eller i livförsäkringar med sparmoment.« Detta kan naturligtvis i sig innefatta ett brett spektrum av tillhandahållande av beslutsunderlag varav visst sådant underlag är mer generellt och teoretiskt medan annat är individuellt, konkret och synnerligen knutet till den enskildes personliga situation.