I vilken utsträckning ska olika skador skiljas från varandra vid tillämpning av de nya reglerna om preskription av fordringar på försäkringsersättning?

Abstract

2013 antog Sveriges riksdag nya regler om preskription av fordringar på försäkringsersättning. Reglerna, vilka återfinns i bland annat trafikskadelagen (1975:1410) och försäkringsavtalslagen (2005:104) trädde i kraft den 1 januari 2015. Bakgrunden till denna reform var att de tidigare gällande preskriptionsreglerna ansågs otydliga och svårtillämpade. Målsättningen med reformen var att skapa ”en tydlig och lättillgänglig ordning” för preskription av fordringar på försäkringsersättning. Detta skulle ske genom att de tidigare gällande reglerna förtydligades och förenklades. De nya reglerna skulle ”utformas så att risken minskar för att skadelidande går miste om ersättning på grund av missuppfattningar om preskriptionsreglernas innebörd”.
Analysen i denna uppsats påvisar att de nya preskriptionsreglerna i försäkringsavtalslagen i åtminstone ett viktigt avseende inte alls medfört att rättsläget blivit klarare utan att tidigare rådande oklarhet i stället cementerats med ett omfattande behov av klargörande rättspraxis som resultat.