Rättsmissbruk genom att dra fördel av eget illojalt agerande

Abstract

En allmän rättsprincip som jag stött på vid olika tillfällen under årens lopp går ut på att det inte är tillåtet att först på ett klandervärt sätt åstadkomma ett rättsläge och därefter åberopa detta till sin egen förmån. Kort skulle man kunna uttrycka det så att man inte får dra nytta av sitt eget oredliga eller illojala agerande.  Ett enkelt grundläggande exempel föreligger då en arvinge tar sin arvtant av daga och därefter gör anspråk på arvet. Ett annat exempel skulle kunna vara att en gäldenär på ett ohederligt eller otillbörligt sätt lyckas komma över en fordran mot borgenären och därefter begär att få kvitta denna fordran mot sin skuld. Principen kan i dessa och liknande fall leda till att den agerande inte får någon framgång med sitt anspråk.
Vad är detta för princip, frågar sig någon säkert. Varifrån kommer den? Har den överhuvudtaget någon självständig betydelse? Vad har principen i så fall för närmare konturer? Kan den beläggas i svensk rätt? Vid försöket att besvara dessa frågor får jag i det följande bl.a. anledning att uppmärksamma ett antal rättsfall där Stefan Lindskog, som är föremålet för denna hyllning, antingen har deltagit som domare eller också har behandlat, i vissa fall rent av brottats med, någonstans i sin rika produktion.
Ofta rör det sig i sådana här sammanhang om en äldre rättsprincip, med rötter i främmande rätt, ytterst romersk rätt eller åtminstone den tyska pandekträtten och de stora kontinentala lagverken, dvs. främst BGB men även Code civil, vilken lever kvar som ett mer eller mindre omedvetet arv och än i dag kan ha inflytande på vår rättstillämpning. För att hitta principens ursprung kan det således vara värt att rikta blickarna åt detta håll.