Tillfällig betalningsoförmåga. Några frågor angående insolvens

Abstract

Mikael Mellqvists främsta disciplin är obeståndsrätten eller med en annan benämning insolvensrätten. I denna artikel tillägnad Mikael tänkte jag därför uppehålla mig kring en för Mikael välkänd fråga, nämligen innebörden i och tillämpningen av obestånds- eller insolvensrekvisitet.  Särskilt behandlas vad som gäller beträffande ”tillfällig betalningsoförmåga”. 

Allmänt om insolvensbedömningen

Vad som avses med obestånd eller insolvens i konkursrätten anges i 1 kap. 2 § andra stycket konkurslagen (1987:672).  I fortsättningen använder jag före-trädesvis termen insolvens.  Enligt nämnda lagrum består insolvensbegreppet av två led. Med insolvens avses således ”att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig.” Ordet rätteligen syftar på att gäldenären inte kan betala sina skulder allteftersom de förfaller till betalning. Frågan huruvida gäldenärens betalningsoförmåga är tillfällig eller inte besvaras genom en prognosbedömning.
Vid insolvensprövningen ska alltså först avgöras om gäldenären kan betala sina skulder allteftersom de förfaller. Detta första led i begreppet syftar på gäldenärens likviditet, dvs. hans faktiska förmåga att betala sina skulder vid den relevanta tidpunkten. Vid konkursansökan är den tidpunkten då ansökan prövas, medan bedömningen i andra fall får göras i efterhand med användande av vid bedömningen kända uppgifter om gäldenärens tillgångar och skulder etc.