Revisorsansvaret – metodfrågor i gränsområdet mellan bolagsrätt och skadeståndsrätt
Abstract
Den som studerar äldre lagmotiv till våra aktiebolagslagar kan tämligen enkelt notera att det ända sedan 1944 års ABL inom bolagsrätten funnits bestämda uppfattningar om hur det bolagsrättsliga organansvaret bör vara utformat. Man får det bestämda intrycket att det teoretiskt betingade synsättet – rättspraxis har intill relativt nyligen nämligen huvudsakligen saknats – präglats av formell stränghet måhända präglad av de insikter som Kreuger-kraschen och dess efterverkningar hade på den svenska bolagsrätten. Intressant är att den svenska aktiebolagslagen historiskt nära kopplad till den tyska, valde att införa ett omfattande ansvar mot tredje man 1944 medan tysk rätt än idag har en synnerligen restriktiv inställning till sådant ansvar mot tredje man.
Läste man doktrin och lagmotiv och var komparativt orienterad bibringades man intrycket att vi hade världens mest långtgående ansvar för bolagsorganen gentemot tredje man. Någon skadeståndsrättslig realism har emellertid sällan kunnat iakttagas eftersom de goda teoretiker som sysslade med detta i det förflutna sällan visade intresse för komparativa studier där ett mer ambitiöst studerande av utländsk rättspraxis som t.ex. anglo-amerikansk skadeståndsrätt, hade kunnat påvisa hur komplexa de skadeståndsrättsliga kausalitets- och culpa frågorna blir när man utformar ett ansvar mot tredje man. Det lilla landet med en mager rättspraxis och en bolagsrättslig doktrin vars intresse för skadeståndsspörsmål väcktes sent kunde lätt förbigå de verkliga problemen.
