Novus actus interveniens

Abstract

Det finns många anledningar till att känna tacksamhet mot Anne Ramberg.1 De senaste åren har präglats av en tilltagande skepsis, ibland misstro och emellanåt direkt förakt, mot mänskliga fri- och rättigheter och rättsstatliga principer. Under denna tid har Ankie stått för motstånd. Det har varit och är inspirerande. 
Det har dessutom varit inspirerande att se hur motståndet har organiserats. Ankie hörde till de få jurister som tidigt insåg att ett försvar för rättigheter och rättsstaten inte kan inskränkas till festskriftsuppsatser och Svensk Juristtidning. Utvecklingen i de europeiska nationer som tydligast tagit kliv mot populism, nationalism och auktoritarism har drivits på av folkliga strömningar och politiker som underblåst dessa. Det krävs därför även en kamp om det offentliga samtalet. I detta samtal har Ankie varit viktig. Dessutom har hon varit klok nog att behålla kontrollen över sina egna ord, genom att välja plattformar som hon själv kontrollerar – sin blogg och sitt Twitterkonto. Härigenom har hon gått i bräschen för en förändrad syn på i vilka sammanhang en juridisk debatt kan föras; Internet behöver inte vara mindre seriöst än traditionella kanaler.