Orsakssamband och bevisbörda

Abstract

Ni domare skall veta att det var mitt skott, som var dödande. Nej, mina domare, det var jag som sköt skottet som dödade; såg själv att den stöp. Älgen, vars krona var så sällsynt vacker och dyrbar. Värd en process. Prestige och ära stod på spel. Samt sanningen, den eviga, skulle givetvis fram.

Gränsytor mellan processrätt och skadeståndsrätt

Sanningen skall fram. Men hur gör man när sanningen är svåruppnåelig? Lars Heuman har genom sitt författarskap kastat ljus över åtskilliga sådana frågor i gränsytan mellan civilrätten och processrätten. Som forskare i civilrätt är man tacksam över all vägledning man härvidlag kan få. Inom mitt ämne, skadeståndsrätten, aktualiseras svåra frågor i detta gränsland under åtskilliga skadeståndsrättsliga rekvisit. De svåra avvägningsfrågorna står inte sällan att finna i situationer av osäkerhet: Vem skall bära risken för att säkerhet inte kan uppnås om ett sakförhållande?
Särskilt orsakskravet i skadeståndsrätten ger upphov till sådana här svårigheter genom den interaktion som sker mellan processrättens och civilrättens normer. I sin senaste monografi, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål (Stockholm 2005), gör Lars Heuman en kraftansträngning för att genomlysa dessa svåra problem. Orsaksfrågor intar en framträdande plats i Heumans viktiga framställning. Denna anspråkslösa hyllning skall ses som ett bidrag utifrån ett skadeståndsrättsligt perspektiv på en särskild fråga i bevisrättens och skadeståndsrättens gränsland: Vem har bevisbördan för att orsakssamband föreligger och finns det rättspolitiska skäl som talar för nya synsätt? Efter några korta reflektioner kring orsakskravets innebörd och dess förhållande till bevisreglerna skall denna uppsats ägnas åt framför allt den senare av dessa frågor.