36 § avtalslagen som universalverktyg mot friskrivningar och ansvarsbegränsningar

Abstract

HD har på senare år haft en oöverträffad förmåga att hitta de klassiska förmögenhetsrättsliga ämnena. Det som nu analyseras är ett av de tydligaste bevisen på detta. Här är det inte fråga om en enstaka klassiker, utan en serie.
Trots den självklara utgångspunkten om parternas rätt att bestämma avtalsinnehållet, dvs. den i avtalsfriheten ingående dispositionsfriheten, har friskrivningar och ansvarsbegränsningar bemötts med skepsis av lagstiftaren och domstolarna. De bekämpas med hjälp av många rättsliga normer. Det har länge ifrågasatts om alla dessa rättsmedel som kunnat åberopas mot friskrivningar och ansvarsbegränsningar verkligen behövs efter införandet av generalklausulen 36 § avtalslagen. NJA 2017 s. 113 (Den övertagna överlåtelsebesiktningen) är en garderobsstädning där inget kastades bort men en hel del sorterades om.
Det har under en tid sett ut ungefär så här: Införlivande av standardavtalsvillkor kan förutsätta särskild tydlighet (i). Standardavtalsvillkor som för den skadelidande parten är överraskande (ii1) eller särskilt betungande (ii2) riskerar att inte införlivas trots att standardavtalsvillkoren i övrigt har blivit införlivade i parternas individuella avtal. Friskrivningar och ansvarsbegränsningar ska tolkas restriktivt (iii). Uppsåt (iv1) och grov vårdslöshet (iv2) hos skadevållaren (ivA1–2) eller annan på skadevållarens sida (ivB1–2) leder till att friskrivningen eller ansvarsbegränsningen bortfaller. En preciserad uppgift lämnad av skadevållaren genombryter allmänt hållna egenskapsfriskrivningar (v1), påföljdsfriskrivningar (v2) eller ansvarsbegränsningar (v3), och skadevållarens förtigande av en uppgift av väsentlig betydelse (vi1–3) likaså. Levererar skadevållaren en i något avseende väsentligt sämre prestation än vad skadelidanden med fog kunde förutsätta är friskrivningen eller ansvarsbegränsningen (vii1–3) inte verksam i förhållande till den aktuella defekten i prestationen.