Försäkringsbolags lojalitetskrav under utmejsling

Abstract

Lojalitet i avtalsförhållanden
Svensk rätt har haft svårigheter med att acceptera begreppet lojalitetsplikt. En särskilt namnkunnig och ihärdig motståndare var professorn och justitierådet Hjalmar Karlgren. Under 1930- och 40-talen förkastade han i sin egenskap av forskare varje (bättre) försök från Norge till förklaringar som grundade sig på lojalitet mellan avtalsparter. Han kom mot slutet av 1960-talet efter lång tjänstgöring i Högsta domstolen att byta fot och pläderade för en allmän grundsats om boni mores som ett medel att bekämpa oskäliga standardavtal. Jan Hellner var som rättsvetenskapsman inte avvisande till tanken på lojalitet inom avtalsförhållanden men ansåg det inte vara mer än ett ideal. Som lagstiftare uttryckte sig Hellner annorlunda. Han föreslog dels att lojalitetskravet mellan parterna skulle komma till utryck i den äldre köplagens portalparagraf, dels införandet av generalklausulen 36 § avtalslagen. Inte minst det senare öppnade för en förändring. Det går idag inte att förneka att avtalsparter är underkastade lojalitetskrav.