Negativ ränta – avtalstolkning i ränteunderlandet
Abstract
I denna artikel behandlas frågan om hur negativ ränta ska hanteras ur ett avtalsrättsligt perspektiv. Frågan har uppstått på grund av det rådande exceptionellt låga räntemarknadsläget. Den senare tidens utveckling på räntemarknaden, som medfört att referensräntan och olika marknadsräntor noterats negativt, ställer etablerade föreställningar om lån- och räntemarknaden på sin spets.
En allmänt antagen föreställning avseende lån och ränta har varit att ränta ska utgå som kompensation till den person som lånar ut eller på annat sätt ställer kapital till en annan persons ”förfogande”. Att ränta utgår som kompensation till den person som lånar ut pengar eller på annat sätt ställer kapital ”till förfogande” för annan har utgjort avtalsmässig grund för bland annat ränteberäkningsklausuler i låneavtal och andra former av finansieringsavtal.
Det oväntade händelseförloppet på räntemarknaden har medfört oklarhet avseende hur ränteklausuler i en mängd olika avtal, exempelvis lån-, leasing-, swap- och hedgeavtal, ska tolkas. En oklarhet som det är av stor betydelse att den reds ut eftersom den påverkar såväl enskilda aktörer som den allmänna samhällsekonomin och dess funktion.
Den rättsliga oklarhet som följer av händelseutvecklingen på räntemarknaden och de avtalstolkningsproblem som kan uppstå på grund av de låga räntorna kommer i det följande att diskuteras utifrån ett konkret exempel. Som en illustration av det allmänna avtalsrättsliga problemet med negativa räntor behandlas i denna artikel frågan hur avtal med ränteberäkningsklausuler kopplade till den korta marknadsreferensräntan Stockholm Interbank Offered Rate, STIBOR, ska hanteras avtalsmässigt i låneavtal när STIBOR noteras negativ.
