Komparativ sakrätt – ett pedagogiskt försök

Abstract

Om man någon gång skulle råka prata om sakrätt med en utländsk jurist, så är risken stor att samtalet ganska tidigt skulle involvera frågan om vi eller de har en avtals- eller en traditionsprincip. Det ständigt återkommande temat har fått en förnyad aktualitet i Sverige genom SOU 2015:18 (Lösöreköp och registerpant). Enligt Lösöreköpskommitténs förslag skall traditionsprincipen få vika för avtalsprincipen genom en ny lag om rätt till köpt lösöre. Det är i nuläget oklart om förslaget kommer att leda till en kursändring på sakrättens område.
Det vore närliggande att skriva något om den nya SOU:n, men frågan har stötts och blötts under lång tid, dessutom med förnyad aktivitet under senare år – och då är det svårt att presentera något intresseväckande eller nytt. Men då följande text kort kommer att beröra DCFR, kan det ändå vara värt att nämna att i valet mellan en avtals- eller traditionsprincip, så har DCFR valt en mellanlösning i form av en dispositiv traditionsprincip. Om avtalet inte reglerar äganderättsövergången, så bestäms den av traditionen («delivery»), se VIII. – 2:101 (1) (e).
Följande text handlar om sakrätt, närmare bestämt om vår sakrätt och om främmande sakrätt. Dessutom görs även ett försök att vara pedagogisk. Därför hamnar det «komparativa» ödmjukt inom citationstecken. Om man vill se texten som potentiellt undervisningsmaterial, så är avsnitt 2 främst avsett för lärarna. Det följs av det omfattande seminariematerialet till studenterna i avsnitt 3. I avsnitt 4 följer «läraranvisningarna». Innehållen i avsnitt 3 och 4 presenteras inledande i respektive avsnitt.