Obehörig vinst och frågan om vårt behov av rättsliga tvångströjor
Abstract
Vid en första anblick framstår väl svaret som givet på frågan om en obehörig vinst skall ersättas. Självklart måste väl den som uppburit en obehörig vinst lämna densamma till den som är att anse som den som rätteligen borde ha uppburit densamma? Den som inte erkänner att rättsordningen måste – om inte annat – så i vart fall av rättviseskäl, jämna ut den orätt som uppstår om man har uppburit en vinst som rätteligen borde ha tillfallit någon annan, saknar väl grundläggande känsla för rättvisa? Rättvisa av just det slaget är väl den rationalitet som måste uppbära rättsreglerna invänder väl rättspolitikern?
Som alltid är svaret på de uppställda frågorna givet om man väljer att formulera frågorna på det angivna sättet, men blir genast mer komplexa om man frågar sig när en vinst blir obehörig och vilka relevansfaktorer som skall styra den bedömningen. Frågorna är emellertid lättare att besvara om man utgår från en skandinavisk de lege lata analys av begreppet obehörig vinst och dess betydelse i den nordiska förmögenhetsrätten.
1950 disputerade Jan Hellner på en avhandling om Obehörig vinst. Den blev mycket väl mottagen och var början på en lysande karriär. Hellner konstaterade att det visst fanns stöd för att man i svensk rätt sedan gammalt ”i viss utsträckning tillämpas regler, som överensstämma med dem som i utländsk rätt brukar betecknas som vinstregler” men att endast ett fåtal av dessa ”enligt svensk rättsuppfattning” var att betrakta som vinstregler. Redan då var det regler på immaterialrättens område som krävde tillgång till någon slags princip, samt även några mera speciella fall som t.ex. ”principen, att den som obehörigen brukar annans fysiska föremål blir skyldig att utgiva skälig ersättning för brukandet, även om ägaren icke undandragits några möjligheter att själv nyttja egendomen”.
