Om fattig mans rätt till rättegång

Några synpunkter med anledning av NJA 2006 s 420

Abstract

I en rättsstat är rätten till rättvis rättegång grundläggande och oförytterlig. Rätten gäller såväl rik som fattig. Därav följer att fattigdom inte får utgöra processhinder eller på annat sätt begränsa möjligheten till rättslig prövning.
Att också den fattige får processa kan dock innebära problem för hans motpart. Även ett försvar mot ett ogrundat anspråk kan dra med sig stora kostnader. Och om den kärande parten är fattig blir svaranden utan ersättning för dessa.
Avvägningen mellan den fattiges rätt att få processa och den angripnes rätt till rättsskydd (innebärande bl a att han skall hållas ekonomiskt skadeslös om angreppet är utan grund) är inte självklar. I vissa rättsordningar värderas rätten till rättegång så högt, att den kärande parten inte behöver ersätta den svarande för dennes rättegångskostnader ens om käromålet lämnas utan bifall.
Enligt vår rättsordning gäller att svaranden har rätt till ersättning för sina rättegångskostnader när käromålet ogillas. Denna rätt är dock äventyrad i det att den kärande parten inte har någon skyldighet att ställa säkerhet för sitt eventuella rättegångskostnadsansvar. Med den ordningen har i vårt land en, kan det tyckas, rimlig intressebalansering gjorts.

 Här kan finnas anledning att notera rättsfallet NJA 2000 s 144 där Högsta domstolen uppmärksammar det problem som drabbar den som dras in i en rättegång av en medellös kärande. Det slås fast att det i svensk rätt inte gäller »något allmänt krav på att den som är part i en rättegång skall ha förmåga att ersätta motpartens rättegångskostnader». Eftersom målet gällde aktiebolag under likvidation tillfogas att »lagstiftaren har inte heller infört någon särregel med sådan innebörd för aktiebolag i likvidation».