Kvalificerad otillbörlighet – identifikation, genomsyn och lite annat

Abstract

Det började med att det slog rejält lock för båda mina öron. Nej, det var inte Jans fel. Grundorsaken var en förkylning, och det inträffade under en flygresa mellan Sydney och Auckland i slutet av 1980-talet. Jag var efter ett uppdrag i Melbourne på väg hemåt med några stopp längs vägen. Och det blev inte bättre. Strax efter hemkomsten skulle jag ha en kurs i styrelseansvar med Mats Müllern. Vi hade haft den någon eller några gånger, och den byggde på att vi med varandra diskuterade – eller argumenterade – kring relevanta rättsfall. Vi beskrev det som en framställning à la Werner & Werner. 
Från San Fransisco ringde jag till Mats och berättade att jag nog fick kasta in handduken. Mats visste som alltid besked: ”Det fixar sig, jag vet vem som kan ersätta dig!”
Väl hemma fixade det sig med mina öron också. Men då hade Mats redan städslat Jan. Så det blev Werner, Werner & Werner. Vi genomförde kursen vid ett par tre tillfällen. Det var svårt att få något ord med i det laget! 
Därefter blev det nya kurser för Jan och mig. Vi körde på Jans initiativ den nya köprätten tills den var långtifrån ny och vi hade hunnit bli ganska trötta på ämnet. Andra kurser handlade om skadestånd och mycket mer. Vi hade våra trätoämnen, såsom de aktiebolagsrättsliga kapitalskyddsreglerna. Men mest minns jag våra diskussioner kring frågan om skadeståndsansvar vid ingripande i annans avtalsförhållande. Oj, vad vi grälade! Jans öronsnibbar pulserade. Det låg ett visst underhållningsvärde i det.