Rättsvetenskapen och lagstiftningsarbetet

Abstract

Allmänt erkänner man den rättsvetenskapliga forskningens betydelse för lagstiftningen. Nyligen har detta ämne diskuterats vid ett stort symposium, där företrädare för departementet och många ledande rättsvetenskapsmän deltog; jag återkommer till den diskussionen (12 nedan). I litteraturen har den teoretiska frågan om förhållandet mellan rättsvetenskap och lagstiftning behandlats i åtskilliga sammanhang, men det förbigår jag. Här skall i stället uppmärksammas hur frågan mera konkret förhåller sig, med utgångspunkt i lagstiftningsmaterial huvudsakligen från de senaste 50 åren; i vad mån har rättsvetenskapsmännens insatser av skilda slag påverkat lagstiftningen under denna tid? Man kan säga att framställningen tar sikte på ett inslag i den process där olika värderingar och idéer omformas till juridiska regler – fast det får medges att åtskilliga andra moment i processen framstår som långt viktigare i praktiken.
Vad som är rättsvetenskap kan förstås diskuteras. Här använder jag ordet i vidsträckt bemärkelse, närmast med sikte på den verksamhet som pågår vid juridiska fakulteter och rättsvetenskapliga avdelningar vid våra universitet och högskolor. Det har vidare verkat lämpligt att i detta sammanhang tala om rättsvetenskapsmän (rättsvetenskapare, rättsvetare) med syftning närmast på personer som disputerat på en rättsvetenskaplig doktorsavhandling och även senare ägnat sig åt rättsvetenskapligt författarskap. Det är klart att åtskilliga andra jurister med teoretisk läggning deltar i lagstiftningsarbetet, och ibland har de en produktion fullt motsvarande juris doktorer. Å andra sidan kan även en disputerad jurist i fråga om metod och framställningssätt inte skilja sig från andra praktiker. Vad som motiverat att rättsvetenskapare här behandlas som en särskild kategori ärbara deras erfarenhet av långvarigt forskningsarbete; de kan väntas ha en större överblick av rättsområdet och en större vana vid teoretiska resonemang än andra medverkande jurister.