Om ideellt skadestånd – särskilt vid kontraktsbrott

Abstract

Allmänt 

Ett rättsområde där Högsta domstolen visat särskild aktivitet på senare år är det ideella skadeståndet – mindre vid personskada, där det inte hänt så mycket i praxis under denna tid, än då det gäller andra typer av sådant skadestånd. Man kan konstatera en klar tendens i rättspraxis att utvidga möjligheten till ideellt skadestånd på flera områden, något som lär stämma med en utbredd inställning hos allmänheten och även bland många advokater. Juristernas intresse för ideellt skadestånd har över huvud taget ökat. Utvecklingen har gått fram på flera linjer – i fråga om dels det allmännas ansvar för överträdelser av Europakonventionen och vissa liknande rättighetskränkningar, dels skadestånd på grund av kontraktsbrott. Här ska framför allt denna sistnämnda fråga behandlas. 
En huvudregel inom skadeståndsrätten har ju ansetts vara att ideellt skadestånd inte utgår utan lagstöd, vare sig i eller utom kontraktsförhållanden. Högsta domstolen har gått ifrån regeln när det gäller utomobligatoriskt skadestånd, och nu har den ifrågasatts också beträffande kontraktsförhållanden, genom vissa uttalanden i rättsfallet NJA 2016 s. 900.
En bakgrund utgör rättsläget utanför kontrakt. Det kan här underlätta diskussionen om man håller isär två typer av ideellt skadestånd (varvid bortses från personskada). Kränkningsersättning rör negativa upplevelser av utpräglat personlig natur, typiskt sett inte knutna till sak- eller personskada.