Om myndighetsutövning som förutsättning för det allmännas ansvar
Abstract
En reform av det allmännas skadeståndsansvar diskuteras i flera sammanhang. Till väsentlig del förutsätter statens och kommunens skadeståndsskyldighet uppsåt eller oaktsamhet, alltså culpa; det gäller enligt huvudregeln om skadestånd vid myndighetsutövning i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (SkL). Ett strängare ansvar, som inte beror av culpa, har införts genom den nya regeln i 3 kap. 4 §, som reglerar skadestånd vid överträdelser av Europakonventionen. På många håll förordas att man ska gå vidare på denna väg genom vad man kallar ett konstitutionellt skadeståndsansvar, som skulle innebära ett ansvar oberoende av culpa vid överträdelse av rättighetsreglerna i 2 kap. regeringsformen (RF)1 En parlamentarisk utredning har också lagt fram ett sådant förslag, som nära anknyter till regeln i 3:4 (se SOU 2020:44). Att det finns ett behov av en ansvarsskärpning av detta slag tas ofta för givet; även om den skadelidandes intressen till stor del tillgodoses genom att Europakonventionen samtidigt har överträtts vid dessa skador, framstår det som säreget att inte regeln i 3:4 har någon motsvarighet när RF överträtts.
Emellertid förekommer också ett annat reformbehov på området, fast inte lika omdiskuterat. Culpaansvaret enligt 3:2 förutsätter som sagt att fel och försummelse förekommit vid myndighetsutövning. Utanför detta område är det svårt att få skadestånd ens om culpa förekommit på det allmännas sida. Möjligheterna till ersättning för ren förmögenhetsskada utanför kontraktsförhållanden är som bekant begränsade (jfr 3:1 SkL), och det är sådana skador som det oftast blir fråga om vid det allmännas verksamhet.
