”Frustration” och force majeure – några kommentarer i anslutning till coronapandemin

Abstract

Bakgrund 

Den pågående Coronapandemin har medfört en flodvåg av lagstiftning som på skilda sätt berör flera olika rättsområden. I dess kölvatten har också uppkommit ett flertal spörsmål och tvister, som närmast har civilrättslig karaktär.
WHO (Världshälsoorganisationen) förklarade Covid 19-utbrottet som en pandemi i början av 2020, en förklaring som fått stor betydelse i olika avseenden. Vid sidan härav har ett stort antal nationella nödåtgärder vidtagits, som kan föranleda olika rättsliga spörsmål och berör stora delar av rättsordningen, allt från offentligrättsliga frågor till konkurrensrättsliga och insolvensrättsliga frågor men också olika civilrättsliga problem.
En fråga, som är en följd av den pågående pandemin, rör, hur ändrade förhållanden i olika avseenden kan få betydelse för ingångna avtal, men naturligtvis även för hur avtalsskrivaren bör förhålla sig till den uppkomna situationen. Ett sådant spörsmål gäller inverkan av ändrade förhållanden på avtalsrelationer, bl.a. betydelsen och tillämpningen av sådana företeelser som ”omöjlighet” resp. ”frustration”. Kan pandemin som sådan anses utgöra en omständighet som kan anses som omöjlighet i ett kontraktsrättsligt sammanhang såväl som dess förhållande till ”force majeure”.
Frågor, som kan aktualiseras i sammanhanget, avser dels de berörda begreppen som rättsliga företeelser, dels den påverkan de haft på olika avtalsbestämmelser och deras tolkning och tillämpning i olika fall. Härvid kan också uppkomma spörsmål som har att göra med den gradvisa återgången till ett läge, som mera svarar mot det, som gällde före pandemin, när den uppfattades som mest akut.
Mot bakgrund av en kort översikt över de svenska reglerna ska nedan främst förhållandena i engelsk rätt med avseende på ”frustration” och force majeure diskuteras.