Tredjemanspant och skuldsanering

Abstract

Bakgrund 
En förekommande modell för panträtt är att pantsättningen gjorts av någon annan än gäldenären eller att panten övergår i annans ägo under pantsättningstiden, så kallad tredjemanspant. I sådana fall har panthavaren samma rätt till panten som vid gäldenärspant och kan söka täckning ur panten för den händelse gäldenären inte fullgör den pantsäkrade förpliktelsen. Härutöver har dock pantägaren inga förpliktelser gentemot panthavaren, såvida dessa inte avtalat om annat sinsemellan. Panthavaren har en icke personlig fordran avseende pantens värde gentemot pantsättaren vilket skiljer tredjemanspant från borgen på det sättet att vid borgen har borgenären en personlig fordran mot borgensmannen, denne svarar fullt ut för den borgade fordringen på gäldenären enligt borgensåtagandet. Sakrättsligt skydd för panträtten uppstår på samma förutsättningar för både gäldenärspant och tredjemanspant men i det första fallet är detta relevant gentemot gäldenärens övriga borgenärer medan i det senare i förhållande till tredje mannens borgenärer.
Dessa principer för tredjemanspanträtten har tillämpats och bekräftats av Högsta domstolen (HD) i NJA 2016 s. 73, i samband med skuldsanering och tillämpning av 7 § 3 st. 2 p. skuldsaneringslagen (2006:548), vilken undantar från skuldsanering fordran ”för vilken borgenären har panträtt eller annan förmånsrätt enligt 6 eller 7 § förmånsrättslagen (1970:979) eller retentionsrätt, till den del säkerheten räcker till för betalning av fordran”.