Indirekt tillfogad skada och skadeståndsrättsliga principer

Abstract

Inledande anmärkningar

Den finska skadeståndslagen (412/1974, FiSkL) utformades i nära överensstämmelse med särskilt den svenska skadeståndslagen (1972:207, SvSkL). Lagarna var inte avsedda som någon radikal reform av skadeståndsansvaret, utan ambitionen var huvudsakligen att skapa klarhet genom kodifiering av den utveckling som redan ägt rum. Samtidigt framgår av motiven att syftet inte var att reglera skadeståndsansvaret uttömmande eller att hindra fortsatt rättsutveckling. I propositionen till FiSkL uttrycks det på så vis, att det ankommer ”på rättspraxis att i växelverkan med doktrinen vidareutveckla” skadeståndsrätten.
Nog har i doktrinen Jan Kleineman bidragit till en sådan vidareutveckling. I samband med att Jan promoverades till hedersdoktor vid Åbo Akademi den 25 maj 2018 kunde jag konstatera att det i själva verket är delvis svårt att finna bland annat skadeståndsrättsliga spörsmål som Jan inte på något sätt tagit sig an i sitt omfattande författarskap. Doktorsavhandlingen om ren förmögenhetsskada vid särskilt vilseledande av annan än kontraktspart har blivit en klassiker som satt spår i rättsutvecklingen också i Finland. Mot denna bakgrund ska också mitt bidrag till denna festskrift fokusera på ett skadeståndsrättsligt tema.