Statens ersättningsskyldighet vid felaktig implementering
Något om EU-medlemsstats förverkligande av konventionsåtaganden
Abstract
Immaterialrätten är inom EU och även globalt sedan länge strukturerad av många olika internationella avtal, traktater och konventioner. Signatärstaternas åtaganden är legio och sträcker sig över stora sidoordnade ytor i sak och över stora tidsintervall. När EG tog form och sedermera framträdde i EU var dess medlemsstater typiskt sett redan bundna av åtskilliga sådana internationella överenskommelser med immaterialrättslig substans till vilka såväl de enskilda staterna som unionen som sådan således har haft att förhålla sig. Det är således inte något helt oväntat att ett konventionsåtagande för den enskilda medlemsstaten kan bryta sig mot ett krav på adekvat förverkligande av exempelvis ett harmoniseringsdirektiv.
Detta ställdes på sig spets genom EU-domstolens dom den 8 september 2020 i den s.k. RAAP-saken.1 Fråga var om tillämpningen av den rätt till en enda skälig ersättning, som tillkommer utövande konstnärer och fonogramframställare enligt artikel 8(2) i direktivet 2006/115 om utlåning och uthyrning, måste tillerkännas även så kallade tredjeländer, dvs. länder utanför den krets som EU och EES-området utgör, i saken främst med avseende på medborgare i USA. EUD hade att avgöra huruvida sådan ersättningsrätt kunde begränsas på basis av överenskommelser om reciprocitet som vissa internationella konventioner och avtal uttryckligen medger signatärstaterna emellan, men som givetvis inte kan accepteras stater emellan inom EU eller EES-området mellan vilka så kallad nationell behandling får sägas vara självklar.
