Television i nätmiljön – vad är det?

Abstract

När Lars Pehrson och jag för mer än ett decennium sedan gemensamt yttrade oss vid flera tillfällen till förmån för vissa rättsinnehavares ersättningsrätt vid utnyttjanden av tv-sändningar var spörsmålet främst huruvida ensamrätten kunde göras gällande utan konflikt med konkurrensrätten. Den konflikten mellan immaterialrätten och konkurrensrätten är givetvis inte utagerad; den ligger latent i tillämpningar hos de stora mediebolagen, såsom tv-företag – där rättsinnehavare typiskt sett kollektivt kontrollerar massutnyttjanden av skyddade verk och andra prestationer. I grunden handlar allt dylikt om ensamrättens innehåll, omfattning och tillämpning. När det gäller just sändning kompliceras saken av att detta begrepp är svårbestämt i samtidens medielandskap. Till bilden hör också att unionsdomstolen, EUD, under senare år försökt precisera begreppet överföring (communication to the public) och dess on-demand-begrepp, överföring på begäran, med betydelse inte minst för tv-bolagen och de sändningar som förekommer på internet eller eljest i digitaliserade former.
Detta föranleder mig analysera innebörden av (i) sändningsbegreppet i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, URL, dvs. uttrycken ”radio- och televisionsutsändning”, ”sända”, ”utsändning”, ”återutsändning”, ”vidaresändning” etc, relativt (ii) begreppet överföring och (iii) överföring på begäran, sådana de förekommer i URL. Härvidlag ska särskilt distinktionen mellan radio- och tv-utsändning och överföring på begäran observeras eftersom URL hänvisar den förra till kollektiva former för rättsupplåtelse, eller bara ger en ersättningsrätt på grundval av en tvångslicens, såsom enligt 47 § URL, under det att den senare hänförs till den gängse upphovsrättsliga ensamrätten.