Något om reklamationsplikten vid köp av varor och tjänster

Abstract

Svensk och övrig nordisk obligationsrätt innehåller en mängd regler och principer som kräver ett meddelande från en icke-kontraktsbrytande part till kontraktsbrytande part för att en viss rättighet eller påföljd skall kunna göras gällande. Reglerna om köp av lösa saker och annan lös egendom bildar härvid ofta en utgångspunkt för bedömningen också utanför lagarnas egentliga tillämpningsområde.
En vanlig fråga i kommersiella tvister där en part utfört sin prestation på ett felaktigt sätt är om motparten skall anses ha förlorat alla sina rättigheter till följd av för sen reklamation. I svensk rätt finns det lagregler om reklamationsskyldighet i ett antal lagar. Utanför det lagreglerade området, såsom vid kommersiella tjänster av olika slag, kan det dock råda viss oklarhet om det alls finns en reklamationsskyldighet. Om reklamationsskyldighet anses föreligga kan det också råda osäkerhet om när fristen i så fall uppkommer, hur lång reklamationsfristen är och vilka konsekvenserna är om plikten inte uppfylls. HD har under senare år i ett antal viktiga avgöranden berört reklamationsfrågor. Gertrud Lennander har här bidragit till rättsutvecklingen, bl.a. genom NJA 1992 s. 728. I detta begränsade bidrag – som baseras bl.a. på de slutsatser jag dragit av ett antal sakkunniguppdrag i pågående och avslutade tvister – skall nu nämnda reklamationsfrågor belysas något närmare med tonvikt på materiella och immateriella tjänsteprestationer av skilda slag.