Konstitutionell skadeståndsrätt
– Framtidsvision eller demokratisk återvändsgränd?
Abstract
Man känner genast historiens vingslag när man erinrar sig att vid återuppväckandet av Åbo akademi 1918 efter dess 100-åriga törnrosasömn, så gällde om än blott för en kort tid, Gustaf III:s regeringsform som Finlands grundlag. Denna lagakt som i praktiken hade gjort kungen enväldig 1772 blev dock inte långlivad i Finland som fick en ny regeringsform redan i juli 1919, som i sin tur gällde ända fram till år 2000 då Finlands nuvarande grundlag trädde ikraft. Tanken att en undersåte skulle kunna åberopa reglerna för rikets styre mot konungen eller hans befallningshavande hade varit omöjlig 1772 och hade i svensk rätt varit det säkert långt före Gustaf Vasas tid och gällde i Sverige ända fram till tillkomsten av 1972 års skadeståndslag.
I likhet med den svenska regeringsformen från år 1974 finns i den finska grundlagen ett andra kapitel om de grundläggande fri- och rättigheterna, vilket synes lämpligt att jämföra med motsvarande bestämmelse i den svenska regeringsformen som ju också i sitt andra kapitel har en mängd föreskrifter avseende de s.k. grundläggande fri- och rättigheterna. Dessa fanns emellertid inte med vid lagens tillkomst, utan infördes 1994 och genomgick sedan vissa ändringar år 2010.
