Skatteverkets kommunikationsskyldighet och bevisrätten – några reflektioner ur ett rättssäkerhetsperspektiv

Abstract

Skatteverkets kommunikationsskyldighet är en grundläggande funktion för skatteutredningen. I korthet innebär skyldigheten att den skattskyldige ska få information om allt relevant material i ärendet och också ges en rätt att bemöta uppgifterna innan Skatteverket fattar beslut. Kommunikationsskyldigheten anses på så sätt bl.a. bidra till materiellt riktiga beslut och säkerställa att ingen skattskyldig ska dömas ohörd. Även om kommunikationsskyldigheten är omfattande, så gäller den inte samtliga uppgifter i ett skatteärende. Vissa uppgifter behöver alltså Skatteverket inte informera den skattskyldige om.
Om ärendet når domstol förekommer det att Skatteverket åberopar bevisning som avser uppgifter som inte kommunicerats med den skattskyldige under myndighetens handläggning av ärendet. I Sverige gäller principen om fri bevisföring, vilket kortfattat innebär att alla bevismedel som utgångspunkt är tillåtna. Skatteprocessen är därtill inte särskilt reglerad när det handlar om att tillföra nytt processmaterial och bevisning i domstol. Att åberopa bevisning på detta sätt och tillföra ärendet nytt processmaterial under domstolsprocessen är därför som utgångspunkt accepterat.