Skiljeavtal och singularsuccession
Abstract
Frågan hur ett skiljeavtal påverkas av att en rättighet enligt huvudavtalet överlåts eller en skyldighet övertas kan inte besvaras med säkerhet. Detta är otillfredsställande, eftersom frågan om den nya parten är skiljebunden i förhållande till den kvarstående parten och vice versa har stor praktisk betydelse.
Frågan diskuterades av skiljedomsutredningen som föreslog att skiljeavtalet skulle gälla efter partsväxling i huvudavtalet endast om den kvarstående och den nya parten »kan anses ha kommit överens om det.»
I propositionen förkastades förslaget och det uttalades att skiljeavtalet borde ges fortsatt giltighet i den nya partskonstellationen i vidare utsträckning än vad utredningen föreslagit. Det ansågs dock inte lämpligt att lagstifta om detta, eftersom situationen kring partsväxlingar ansågs kunna variera. I propositionen hänvisas till NJA 1997 s. 866 – det s.k. Emja-fallet. Där ansågs en rättighetsförvärvare vara skiljebunden i förhållande till överlåtarens motpart – gäldenären. HD uttalade också obiter dictum att skiljebundenheten skulle vara ömsesidig, där inte »särskilda omständigheter» talar för att gäldenären borde undgå bundenhet. I propositionen överlämnades med detta frågan om skiljeavtalets ställning efter singularsuccession till rättstillämpningen.
Lars Heuman har kritiserat Emja-fallet därför att det träffats på rättspolitiska snarare än avtalsrättsliga grunder och menat att man in framtiden borde försöka »bringa HD:s rättssats i överensstämmelse med mera utvecklade avtalsrättsliga resonemang och vid behov precisera och modifiera HD:s princip.» Stefan Lindskog har tagit HD:s principiella angreppssätt i försvar och mot Heumans kritik av avgörandet hävdat att bundenheten bör förklaras med sakliga skäl och de ändamål man vill uppnå med en sådan regel. Med avseende på gäldenärens skiljebundenhet i förhållande till rättighetsförvärvaren uttalar han att »varje försök att finna en avtalsrättslig grund för skiljebundenhet mellan förvärvare och gäldenär ofelbart leder till ohållbara fiktioner.»
